Dag 9 New Orleans - Austin

Duktiga som vi alla är studsade vi tidigast hittills upp ur sängen när Björnes röst basunerade ut att det bara är "kärringar och pensionärer" som sover så länge, klockan var då 06.30. Efter att vi snabbt rafsat ihop alla prylar vi lyckats sprida ut över rummet checkade vi ut och satte fart mot Austin. Vi har som ett mål på resan att testa så många olika snabbmatställen som möjligt och idag kom turen till de gyllene bågarna, McDonalds. Alla utom Anders tog en tung frukost, den hårdaste de hade, king of breakfasts, Deluxe Breakfast! 1300 kalorier av "the real american lifestyle". Hash Brown, scones, hamburgare, scrambled eggs och american pancakes med smör och lönnsirap. Jag (David) kände mig inte riktigt mogen för den kolesterol-chocken en hög med scrambled eggs skulle innebära så jag dumpade det på Tove istället. Mätta och belåtna rullade vi ut ur McDonalds nåt kilo tyngre än när vi kom dit.

Vid 14-tiden körde vi in i The Lone Star State: Texas och stannade vid ett litet visitor center. Självklart förväntade vi oss öken och oljepumpar men vad vi fann var ett träsk med en staty av en " giant snapping alligator turtle deluxe" och några konstiga dinosauriefåglar.

Strax därpå kände Tove att det var dags för mer ägg så vi var tvungna att svänga in på ett Jack In the Box för lunch. Menyn bestod av blandad snabbmat med bl a burritos på Sirlion steak, hash brown och en massa ägg till Toves stora förtjusning (och ja, den var lika äcklig som den låter). Vi andra tog olika typer av burgare, samtliga mycket feta och goda. Betyget blev bra men inte Wendy's -klass enligt mig och Anders. Jag har ätit uppskattningsvis tio burgare hittills, samtliga mycket goda. Något jag dock lagt märke till är att de är fetare än hemma, det liksom dryper fett från dem, det gör dem dock samtidigt mycket saftigare än man är van med hemifrån. Bäst so far är en burgare jag tog på en restaurang i Key West men även de rena snabbmatsställenas burgare håller hög kvalité, t ex min och Anders trippelburgare på Wendy's i Key West.

Flera timmar tidigare än beräknat anlände vi Super 8 Central Austin. Vid sextiden påbörjade vi efter en meningslös dusch en promenad som skulle visa sig något längre än vi först planerat. Efter en snabb sightseeing förbi Capitolium kom vi fram till vårt mål: Alamo Drafthouse Cinema, där man kan dricka öl, käka mat och kolla på film samtidigt. Till vår förskräckelse var det dock nerlagt. Det var 38 grader och vi hade varit ute och promenerat i 45 minuter, så vi gjorde det bästa av situationen och gick in på första bar vi såg och tog varsin Mojito. Efter att Tove lite smidigt flörtat med den snygga bartendern visade han glatt på kartan i Lonely Planet's guidebok var bion (som enligt honom är det coolaste Austin har att erbjuda) hade flyttat. Det såg inte så farligt långt ut tyckte vi efter ytterligare en drink och bestämde oss för att gå dit. Efter en uppskattningsvis tre km lång helvetesmarsch hittade vi bion, då kom nästa bakslag; alla filmer var utsålda. Trötta och svettiga sjönk vi ner på ett McDonalds för kvällsmat på samma kedja vi startade dagen på.

Efter maten var klockan ca 21.30 och vi var inte sugna på en 1,5 timmars promenad tillbaka i värmen och försökte få McDonalds-personalen att ringa oss en taxi. De visste dock inga nummer så till slut bestämde vi oss för att ändå börja gå och stanna en taxi på vägen om vi såg nån. Det var här kvällen tog en ny vändning då vi såg en polisbil glida förbi på parkeringen utanför. Efter lite tvekan gick jag fram och knackade på rutan just som polismannen skulle beställa lite välbehövlig mat. Jag förklarade läget; att vi var fyra strandade svenska turister som var på väg att bryta ihop och att vi skulle vara väldigt tacksamma om han kunde fixa oss en cab. Han tog mitt namn och började knappa på sin dator och sa. "Let me see if I can get a call through." Efter ett par minuter av problem med taxibokning hände det som vi alla hoppats på. "You can get in. I was heading in that direction anyway." Vi jublade alla inombords, sightseeing från insidan av en amerikansk polisbil genom Downtown Austin var ju en bättre avslutning på kvällen än nån av oss kunnat drömma om. Vi fick lyssna på lite tuff amerikansk polisradio och läsa lite på polismannens polisdator. När han hörde att vi var från Sverige undrade han hur vi höll ut i värmen och han påstod även att det var förhållandevis svalt för årstiden nu. Det kallaste de fick i Austin var kring fryspunkten nån gång om året och lite snö kanske en gång på fem år. När vi var framme på motellet fick vi rådet att inte gå längre öster ut då vi tydligen bodde precis på gränsen till lite rough neighbourhoods. Vi lovade att hålla oss på motellet, vinkade glatt farväl till Sgt. D. Bone och gick trötta men lyckliga in och lade oss.